BÄSTEBOKEN SOM CORPORATE STORYTALE

Om min favoritberättelse, Bröderna Lejonhjärta, kan bära för Corporate Storytelling? Eller: Om barn, sjukdom och död kan användas för att berätta och beröra, få oss att agera?
Ja.
Barncancerfonden använder i sin förtvivlat viktiga kampanj ”tre av fyra” verkliga barn och vuxna som berättar sin historia. Se den här om du orkar.

Annonser

SVART PÅ GULT


Så att det syns.


BÄSTEBÖCKER

Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är min bästebok! Ett gulnat exemplar i pocket ruvar på mitt nattduksbord. Jämt.

Gillar:

  • barn- och ungdomsgenren när den bibehåller ett
  • lojalt och konsekvent barnperspektiv; ingen vuxen talar om hur det egentligen är
  • sorg och tröst

Bröderna Lejonhjärta, en stor och en liten, levlar sig genom världar. Levande? Döda? Allt ett delirium? Frågorna många. Berättelser som berör är användbara. Kanske kräver användningen ett tillstånd att röra sig in och ut ur barnets perspektiv. Återkommer när några polletter Corporate Storytelling trillat på plats.

Pssst: Som ytterst tät tvåa Peter Pohls Janne, min vän. Läs den!


FUCKYOUFINGERVANTAR (Övning fyra)

– Ursäkta, men jag tror att jag har varit på det här mötet förut.
En tät ljudlöshet tar plats ovanpå suset av overheadapparaten. Sexton par ögon tittar på henne, två tittar bort. Hon behöver inte räkna dem. Till det första föräldramötet på förskolan kommer alltid barnens båda föräldrar.
Hon och går fram till overheadapparaten, byter bild till Kom ihåg-listan, ögnar hastigt igenom den, räknar till fyra särskrivningar och stänger av.
Hon ser ut över gruppen som ser tillbaka från midjehöjd där de sitter gruppvis placerade på barnens stolar.
Det har gått som alltid. Först en tipsrunda (tips runda) för att bryta isen. Sen kaffe och frallaförviärensockerfriavdelning . Så uppsluppet småprat till prasslet av skoskydd innan Kollegans genomgång av verksamhetens mål. Samma röda fläckar på halsen, en för varje mål som läses innantill.
– Vill du att jag ska…? frågar Kollegan Jag tror att jag kan dem utantill vid det här laget ler hon överslätande. Mer behövs inte.
– Fyra saker innan ni går, fortsätter hon och låter blicken vandra över den stilla skaran.
Hon sätter upp ett finger i luften och fortsätter:
– Semesterlapparna, lämna dem senast på fredag. Vi saknar fortfarande några. Hon ser hur en pappa tar sats för att säga något men lämnar honom inte något utrymme.
Två fingrar i luften:
– Jympa på måndagar! Barnen älskar det. Glöm inte ombyte!
Tre.
– Utflykt på torsdagar och då går vi härifrån klockan kvart i nio.
Samma pappa tar sats. Hon svarar med att höja rösten, knappt märkbart men nog.
– Och så… vad var nu det fjärde och sista…?
– Inga fuckyoufingervantar.
Rösten är sansad, på gränsen till blaserad.
Någonstans ett hejdlöst fnitter. Kollegans mun som formas till ett ”o”. Men allt blir som det brukar. Brådskan till väntande barnvaktsdebutanter och hörde de verkligen rätt?
– Tumvantar. Stickade går bra.